Inget flyg, ingen resa, ingen sambo...

Ibland ställs man inför händelser man inte räknat med... en slags kortslutning i livet... I lördags skulle jag åkt tillbaka till Spanien där min sambo, min lille sons pappa befinner sig sedan en dryg vecka. Men som ni alla vid det här laget känner till, blev vi stoppade, stoppade av en vulkan! Första känslan när vi hörde att resan blivit inställd var, tomhet, maktlöshet, besvikelse. När något dygn passerat började man känna sig bättre till mods och inse hur liten man som människa egentligen är. Hur gärna man än ville åka, träffa sin käraste, så går det inte!!! Man tänker även tankar som "tänk om det varit ännu värre..." "tänk dem som drabbas av riktiga förluster..." Kanske någonstans i allt det trista, får man tänka till, ta vara på dagen och inse att så här är det bara! Vi moderna människor är vana vid ett snabbt tempo i ett samhälle där det mesta flyter på, behöver kanske ibland stanna upp och bara vara....